Carl Bildt
   
Köpenhamn måndagen 31. oktober 2016.

Låt mig börja med det uppenbara: det är en ära att bli tillfrågad om att komma hit och tala denna kväll.

Jag tillhör visserligen en familj med gamla anor i denna del av Norden, och har växt upp i ett Halmstad fortfarande präglat av Christian IV:s byggnadsverk, men i övrigt är ju förbindelserna mellan våra bägge länder historiskt en tämligen så komplicerad affär.

En av mina genom åren tämligen många kollegor som Danmarks utrikesminister brukade ständigt hävda att det inte finns några andra europeiska länder som fört så många krig mot varandra som just Danmark och Sverige.

Och kanske är det så.

De sex banden av Danmarks utrikespolitiska historia, med ambitiös början år 700, antyder förvisso den saken. Och ser jag på de elva banden av Sveriges utrikespolitiska historia, med den något mer modesta startpunkten 1570, är det åtskilligt av den varan också.

De relationer våra bägge länder i olika skeden hade med olika makter utanför det omedelbara nordiska och baltiska området var också ofta en funktion av det dansk-svenska förhållandet.

Danmarks relationer genom århundradena med Ryssland spelade ju uppenbart denna operativa roll – och exemplen kunde mångfaldigas.

Men de senaste 150 åren eller så, och mycket tydligt de senaste 70 åren, har varit annorlunda.

I början var det tämligen försiktigt. Efter det andra världskriget, med våra nordiska länders olika öden, handlade det om att skapa en ny säkerhet, och den skandinaviska optionen var länge aktivt på bordet. Att förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarsförbund misslyckades brukar  anses vara dåvarande svenske statsministern Tage Erlanders enstaka största besvikelse.

Men sannolikt var det bäst det som skedde. För främst Norge fick ingenting urholka den transatlantiska länken. Och för Sverige var det en självklarhet att ta stor hänsyn till Finlands då mycket sköra läge.

Då fanns knappt tanken på det vidare Europa i våra respektive ställningstaganden. Och när Rom-traktaten skrevs under för snart 60 år sedan sågs detta i våra länder som någonting tämligen konstigt och främmande. Vi lyssnade hellre på London, och inte heller där förstod man vad som hände i Messina och Rom

Nästa stora nordiska misslyckande – nu hette statsministern Olof Palme – var försöken 1969 och 1970 att sätta upp en gemensam nordisk ekonomisk union.

Men efter diskret påstötning sade Finland nej, och projektet fick falla.  Och när det också blev uppenbart att London nu skulle släppas in i det som då fortfarande hette EEC var det uppenbart att den isolerade nordiska vägens alla möjligheter nu var över.

Så skiftade uppmärksamheten från de nordiska till de europeiska möjligheterna.

Och Danmark följde naturligt Storbritannien in i gemenskapen 1973, medan ett Norge ännu utan olja inte förmådde sig till att ta steget.

För Finland var det då inte aktuellt,  medan Sverige på ett sätt som påminner om dagens Storbritannien ansågs sig som så viktigt att en skräddarsydd speciallösning nog skulle kunna åstadkommas. Av den blev dock i slutändan intet.

Då, det skall vi vara ärliga med, diskuterades detta främst i ekonomiska termer. Det var handelspolitik snarare än säkerhetspolitik. Säkerheten, det var Nato, amerikanarna, kärnvapen och – i fallet Sverige – en hyggligt väl beväpnad alliansfrihet.

Det politiska Europa kom först senare.

Till Danmark sannolikt med segern i folkomröstningen om den s k Europeiska Enhetspakken 1986. Och det var ju i mycket hög grad morgondagens jubilars – Uffe Elleman Jensens – seger.

Och till Sverige först när Sovjetunionen föll sönder och samman, vår s k neutralitetspolitik med den och det blev tydligt att även vi borde försöka att vara med och bygga en ny europeisk freds- och säkerhetsordning.

Ty det var precis det som det handlade om.

Ett jättelikt övermilitariserat imperium hade, i allt väsentligt fredligt, fallit samman.  

Och uppgiften – jämförbar med 1648 efter Trettioåriga Kriget, 1815 efter Napoleon-krigen, och 1917, med minde framgång – var då plötsligt att försöka att bygga en ordning som kunde hålla krigen borta, bygga säkerhet och främja ekonomisk och social utveckling i så stor del av detta Europa så länge som möjligt.

Det var detta det handlade om.

Paris-fördraget 1989 för hela Europa. Maastricht-avtalet 1991 för det som då blev Europeiska Unionen. Och att såväl detta EU som Nato, motvilligt först, men mer bestämt senare, öppnade på dörren för de nya demokratier som ville och som kunde vara med.

Och för våra bägge länder var detta också Östersjö-områdets återkomst. Det sägs att Danmarks utrikespolitik äntligen befriade sig från småstatstraumat från 1864.

Uffe Elleman Jensen, tillsammans med sin tyske kollega, tecknade djärva visioner av en ny Hansa-tid av handel och samarbete med Östersjön åter förenande det östliga och det västliga Europa.

Vi återupptäckte städer som Tallinn och Riga och Vilnius som varit i stort sett okända och bortglömda i mer än en generation.

Inte minst för Sverige handlade det självklart också om Ryssland.

Som ny statsminister kallade jag ihop några av världens ledande experter i ämnet för att stämma av vår politik. Och jag minna hur jag frågade den kanske allra främst av dem – “Professor Pipes, are you optimistic or pessimistic about where Russia is heading?”

Jo, sade han, han var optimist om Rysslands utveckling. Men innan jag fullt ut hade hunnit inteckna denna positiva nyhet kompletterade han med att det självfallet rörde sig om ett perspektiv på fem eller sex generationer.

Så var det med den saken. Ibland är historien långsam. Och jag tror att Richard Pipes i mycket hade rätt om Ryssland.

Om några veckor är det ett kvarts sekel sedan det sovjetiska imperiet föll samman i december 1991. Om några månader är det så dags att komma ihåg att det är ett helt sekel sedan de ryska revolutioner som avslutade det ryska imperiet.

Och mönstret efter 1917 och 1991 uppvisar förvisso likheter.

Sammanbrottet. Förvisso fredligt i det senare fallet – ohyggligt blodigt i det förra. Och en rad områden som frigjorde sig från Moskvas tvingande styre.

Men sedan en gradvis stabilisering av den ryska staten. Och därefter steg för steg ett försök att vinna tillbaka åtminstone delar av det som geografiskt förlorats.

I Stalins fall kom det ju senare att gå betydligt mycket längre – i Putins fall är det ju tydligt att han än så länge kört fast i Ukraina.

Men för oss förblir det en avgörande europeisk säkerhetspolitisk uppgift att säkra också den ryska maktens plats inom en legal europeisk fredsordning fasta ramar.

Inte minst för att bereda vägen för en nödvändig historisk försoning mellan Ryssland och den serie av nationer i dess periferi vars fulla rätt till eget vägval åtskilliga i Moskva-staten historiskt har haft så svårt att acceptera.

Det kvartssekel som gått sedan dessa dagar av optimism och nya visioner har i många avseenden varit spektakulärt framgångsrika.

Globalt: hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom, en ny global medelklass växt fram från Shanghai till Sao Paolo, antalet absolut fattiga av jordens befolkning från reducerats, enligt FN, från 47 till 14%.

Och i vårt Europa: 100 miljoner människor i 10 länder i vår kontinents centrala östliga och sydöstliga delar har kunnat få en ny och bättre framtid i den atlantiska och den europeiska gemenskapen.

Krig har vi förvisso haft – i vårt Europa ett decennium av det jugoslaviska upplösningsdramats olika delar. Men ändå både i antal och i offer väsentligt mindre än under tidigare historiska skeden.

Men sedan några år tillbaka – säg 2008 – är det annorlunda. Och tilltagande annorlunda.

Vi har kommit ur det gyllene kvartsseklet, och kommit in en långt stökigare och mer besvärlig tid.

Våra visioner från för ett kvartssekel sedan fungerar inte längre.

Två mer eller mindre tydligt revisionistiska makter utmanar den globala ordningens regler och institutioner. I vår närhet ett i grunden allt svagare men militärt allt mer övermodigt Ryssland, och mer fjärran ett kanske fortsatt allt starkare Kina, vars militära utgifter med dagens trender om ett par decennier börjar att närma sig USA:s.

Ett bälte från Muscat till Marrakech – alldeles söder om vårt Europa – där den ena konflikten avlöser den andra, och där det är svårt att frigöra sig från slutsatsen att det handlar om en grundläggande legitimitetskris för regionens rådande ordning.

I domkyrkan i Lund på andra sidan Öresund har Påven denna eftermiddag i en historisk mässa sagt några försonande ord om den reformation som tog sin början för ett halvt årtusende sedan. Vi får hoppas att sekterismens strider i den muslimska religionen kan biläggas på något kortare tid än så – men historien manar till försiktighet i den bedömningen.

Söder om Sahara ser vi ett Afrika som snart är en miljard människor, och bara några decennier därefter är två miljarder människor.

Och vi ser en amerikanska supermakt som tidigare de facto garanterade den globala ordningen svängande mellan ilska, uppgivenhet och förvirring i sina diskussioner om hur denna allt mer besvärliga värld skall kunna hanteras.

Vårt eget Europa befinner sig alldeles uppenbart i kris.

När Storbritannien om några år lämnar vår union kommer detta att försvaga först och främst Storbritannien självt men därefter alldeles självklart vårt EU.

Efter sitt stora imperiums upplösning sökte Storbritannien en ny roll, och började också att bygga en stark och viktig europeisk sådan.

Men dess politiska liv klarade inte av att hantera det förflutnas nostalgi, snubblade, och är nu i en situation där man under kommande år måste försöka definiera en ny roll för sitt land.

Enkelt blir det inte, och tid kommer det att ta. Ett mindre och ett mer slutet land framstår dessvärre som en inte alldeles orealistisk möjlighet.

Och det kommer att påverka också oss.

Sverige och Danmark, och vårt samlade nordiska och baltiska område, har ett fundamentalt intresse av det europeiska samarbetets framtid.

Och det av två skäl.

Det ena är renodlat säkerhetspolitiskt.

Historiskt sett har Ryssland – den revisionistiska makten i vår del av världen – bara kunnat flytta fram sina positioner i Europa i situationer där vår kontinent varit splittrad och man kunnat bygga destruktiva allianser.  

Minns 1939. Stalin och Hitler. Minns 1807. Napoleon och Alexander.

Och det finns väl en och annan svensk som också skulle lägga till 1700.

Den historiska lärdomen är entydig.

Ett splittrat Europa blir ett otryggt Europa. Ett Europa som står samman, helst med starka band över Atlanten,  kanske inte klarar allt, men kan i alla fall trygga freden.

Och det råkar faktiskt vara det viktigaste av allt.

Men det andra skälet – viktigt också det – är rent ekonomiskt.

Danmarks ekonomi är ca 0.3% av den globala ekonomin. Sveriges lite mer än 0,5%. Tillsammans kommer de nordiska och baltiska länderna upp i ca 1,5% av den globala ekonomin.

I och för sig inte så dåligt. Tillsammans är vi större än Ryssland.

Men skall vi vara med och forma ramarna och reglerna för en global ekonomi som nu befinner sig i våldsam förändring så måste vi – kort sagt – vara med. Och inget annat instrument som står till vårt förfogande har i dessa avseende de möjligheter som EU faktiskt har.

Just nu slits det europeiska samarbetet mellan ett tryck från verkligheten runt om oss att göra mer tillsammans,  och ett tryck internt i våra olika länder att göra mindre tillsammans.

Tryck som i bägge fallen ser ut att öka. Och tryck som riskerar att riva isär om vi inte förmår att hantera situationen.

Den europeiska politikens avgörande uppgift under de närmaste åren måste bli att åstadkomma en konsensus och kompromiss om någonting som förmodligen kommer att innebära både mer och mindre.

Inte antingen eller. Utan både och.

Alldeles självklart måste vi trygga våra gemensamma gränser, där vi tydligt gjort för lite , och alldeles självklart måste vi bli en tydligare utrikes- och säkerhetspolitiskt aktör.

Den europeiska konserten får inte bli en kakafoni. Ett format här och ett format där och till slut ingen trovärdighet alls. Det är inte svårt att se risken.

Och förmår vi inte att åstadkomma en genensam digital marknad, och bli en makt också på cyberpolitikens område, kommer vi att lämna över framtidens digitala ekonomi också i våra länder till USA – och till Kina.

Vi är redan på god väg.

Det är inte främst den fjärde industriella revolutionen vi befinner oss i. Det är slutet för den industriella, och början för den digitala eran.

Vi kan bara ana de förändringar den kommer att leda till.

Vi ser det redan – det är mindre det globala flödet av containerns och mer det globala flödet av data som omvandlar våra ekonomier.

Men samtidigt finns det säkert det som inte nödvändigtvis behöver beslutas i Bryssel.

Trots år av diskussioner förstår jag fortfarande inte riktigt varför det är kommissionen i Bryssel som har inflytande över hur många vargar man får skjuta i Sverige.

Möjligen har det dock den fördelen att vi kan gömma oss bakom Bryssel när nationen klyvs i denna fråga – vilket den faktiskt gör.

För att kunna göra allt detta måste vi också återskapa en berättelse om Europa som har förankring i våra samhället.

Krigen ligger långt bakom oss. Delningen och förtrycket börjar också falna bort i minnesbilderna.

Och politiken i våra europeiska demokratier har förändrats.

Det är inte längre de stora ideologiska konfrontationerna, även om rester förvisso finns kvar.

Och när ideologipolitiken börjat lämna plats för identitetspolitiken ser vi ju också de stora gamla partiernas kris. I land efter land. Mest lite mer åt vänster. Men alls inte bara där.

Ett allt mer fragmentiserat politiskt landskap öppnar upp för nya gröna, röda, bruna, svarta eller bara allmänt gråa rörelser. Vi kallar dem populister. Men kan inte bortse från att de faktiskt representerar någonting som finns.

Att regera har blivit allt svårare – samtidigt som det  blivit allt viktigare.

Tider av förändring kräver ledarskap.

Jag tror att unga människor vill ha en värld utan gränser, men jag tror att de också längtar efter ett näste där de kan finna trygghet och säkerhet. Och just nu finns det kanske en känsla av att det under ett skede blivit lite för mycket av det förra och lite för lite av det senare.

Avgörande är att förklara att Europa är alldeles avgörande i bägge hänseendena.

Ger oss öppenheten och möjligheterna. Men är också förutsättningen för tryggheten och säkerheten. Utan Europa får vi intetdera. Utan Europa riskerar vi faktiskt kaos.

Jag skulle önska att våra länder här uppe i norr skulle våga ta ledningen i dessa viktiga framtidsdebatter.

Vi kan inte ha ett nordiskt samarbete, och diskussion kring det, som vänder Europa ryggen och mest ägnar sig åt polisspärrar mellan Malmö och Köpenhamn.

Förr var visionerna ofta djärva. I slutet av 1940-talet. I början av 1990-talet. En del lyckades, en del inte.

Men de fanns. I dag har jag svårt att se vad som finns.

Jag skulle vilja se ett mycket starkare nordiskt baltiskt samarbete som har en möjlighet att ta ledning också i Europa och som i avgörande frågor både om säkerhet och den digitala omställningen har tydliga band också över Atlanten. Som kan bli en partner i Berlin och en makt i Bryssel.

För 70 år sedan – efter världskrigets härjningar – var det nödvändigt att tänka vitt och stort. För ett kvarts sekel, när det sovjetiska imperiet rämnade, var det samma sak.

Och kanske är vi dag åter i en sådan situation.

Jag önskar DUS all lycka till under nästa 70 år.